Knappt har jag hunnit ta till mig fenomenet app förrän
begreppet barnboksapp dyker upp tätt som oftast. Ett och annat förlag lanserade
för några månader sedan någon enstaka, och recensenterna på sajten Barnboksprat,
där jag gör inlägg då och då, efterlyste någon som kunde prova nyheten.
Plötsligt poppar apparna upp i raskt takt hos det ena förlaget efter det andra.
Men är det barnböcker det handlar om, eller är det en form av aktivitet för
barn som mer liknar ett dataspel?
Jag får en känsla av att förlagen själva undviker begreppet bok när de presenterar och lanserar
approdukterna. Men plötsligt slinker ordet in ändå – för hur ska man annars
kunna berätta om något som det ännu inte finns något relaterbart ord till? Inte
desto mindre använder andra, som skriver om företeelsen, utan att blinka ordet
barnboksapp, som om det självklart var allmänt vedertaget. Men om man känner till
de ingående orden så får man en viss abstrakt känsla för vad begreppet kan
innebära.
Appar för barn är
en av förlagens vanligaste benämningar: ”Apparna utgår från bilden och
berättelsen” säger den ansvarige för digitala medier på ett av förlagen (framtida
titel appredaktör?). Men den digitala världen är inte den samma som bokvärlden,
den har inte samma värde, möjligen ett annat – kanske kan man tala om ett
delvärde då app ingår i den större helheten papper, något som i övrigt inte har någon som helst anknytning till
den digitala satsningen. Förutsättningen för att över huvud taget kunna prova
är att man har en iPhone, iPad eller motsvarande.
Pekboksapp är ett av de uttryck som används. De jag har läst
om visar en bild på exempelvis ett djur, petar man sedan på djuret så får man
veta hur det låter eller var det bor. Kul
och självunderhållande, och ett litet barn lär sig snabbt. Men de egna vuxnas roll
och relationen mellan barn och föräldrar försvinner när proffsljudet är så
lättillgängligt: ett äkta Muu eller
traktorljud, bara ett pet långt bort, ställs mot ett hemgjort; att ha både ljud
och bild i en apparat gör att man slipper gå ut och leta efter den äkta varan
att peka på.
Det talas om interaktion och pedagogik i sammanhanget,
interaktionen sker med programmakaren och apparaten, jag är inte riktigt nöjd.
I någon av presentationerna talas det om uttal av bokstäver – javisst kan det vara
bra, men hur går det med traditioner och varianter när ett tjockt hemkört
skånskt L eller skorrande R ställs mot ett som är ’korrekt uttalat’?
Bilderboksapp är ett annat: bläddra, läs, lyssna, titta… man
kan själv välja kombination, nu känns det lite bättre. Men ytterligare ett
begrepp i förändring dyker upp; ”bläddra” får en utökad betydelse, barnet
behöver inte känna papperskanten för att försiktigt ta tag i bladet och vända,
det räcker att dutta till på skärmen, begreppet att vända på bladet kan snart bli
utan verklig referens.
Vidare tillkommer diverse funktioner, som att ”rita” egna
bilder direkt på skärmen med färger man själv har valt, själv läsa in och spela
upp, peka eller gnugga fram saker, spela spel… Nä, det är inte en bok!
Och vad hände med begreppet tillgänglighet, plötsligt fick
det två nivåer. Tillgängligt på det sättet att det bara är att dutta med
fingrarna på en apparat som många ständigt bär med sig, många valmöjligheter på
litet utrymme till skillnad mot att bära med sig en bokhylla och be någon läsa.
Tillgänglighet för alla, som på bibliotek och från egen bokhylla, knappast, i
alla fall inte än.
Nej, jag är
inte övertygad! (Men jag har ändrat mig förut, jag har både dator och
mobiltelefon…)
I skrivande stund ramlar ett mail in i min korg, i
rubrikraden står det Appar, en
författare ’vill ha’ en recension, och det slår mig hur billiga apparna är
jämfört med bilderböckerna… Men…trots allt har andra digitala media ännu inte
lyckats slå ut boken, så varför skulle paddor och phonar göra det?
Marit Jonsson, Formom
