Barnboksappar, barn-boks-appar och begreppsförvirring

Knappt har jag hunnit ta till mig fenomenet app förrän begreppet barnboksapp dyker upp tätt som oftast. Ett och annat förlag lanserade för några månader sedan någon enstaka, och recensenterna på sajten Barnboksprat, där jag gör inlägg då och då, efterlyste någon som kunde prova nyheten. Plötsligt poppar apparna upp i raskt takt hos det ena förlaget efter det andra. Men är det barnböcker det handlar om, eller är det en form av aktivitet för barn som mer liknar ett dataspel?

Jag får en känsla av att förlagen själva undviker begreppet bok när de presenterar och lanserar approdukterna. Men plötsligt slinker ordet in ändå – för hur ska man annars kunna berätta om något som det ännu inte finns något relaterbart ord till? Inte desto mindre använder andra, som skriver om företeelsen, utan att blinka ordet barnboksapp, som om det självklart var allmänt vedertaget. Men om man känner till de ingående orden så får man en viss abstrakt känsla för vad begreppet kan innebära.

Appar för barn är en av förlagens vanligaste benämningar: ”Apparna utgår från bilden och berättelsen” säger den ansvarige för digitala medier på ett av förlagen (framtida titel appredaktör?). Men den digitala världen är inte den samma som bokvärlden, den har inte samma värde, möjligen ett annat – kanske kan man tala om ett delvärde då app ingår i den större helheten papper, något som i övrigt inte har någon som helst anknytning till den digitala satsningen. Förutsättningen för att över huvud taget kunna prova är att man har en iPhone, iPad eller motsvarande.

Pekboksapp är ett av de uttryck som används. De jag har läst om visar en bild på exempelvis ett djur, petar man sedan på djuret så får man veta hur det låter eller var det bor.  Kul och självunderhållande, och ett litet barn lär sig snabbt. Men de egna vuxnas roll och relationen mellan barn och föräldrar försvinner när proffsljudet är så lättillgängligt: ett äkta Muu eller traktorljud, bara ett pet långt bort, ställs mot ett hemgjort; att ha både ljud och bild i en apparat gör att man slipper gå ut och leta efter den äkta varan att peka på.

Det talas om interaktion och pedagogik i sammanhanget, interaktionen sker med programmakaren och apparaten, jag är inte riktigt nöjd. I någon av presentationerna talas det om uttal av bokstäver – javisst kan det vara bra, men hur går det med traditioner och varianter när ett tjockt hemkört skånskt L eller skorrande R ställs mot ett som är ’korrekt uttalat’?

Bilderboksapp är ett annat: bläddra, läs, lyssna, titta… man kan själv välja kombination, nu känns det lite bättre. Men ytterligare ett begrepp i förändring dyker upp; ”bläddra” får en utökad betydelse, barnet behöver inte känna papperskanten för att försiktigt ta tag i bladet och vända, det räcker att dutta till på skärmen, begreppet att vända på bladet kan snart bli utan verklig referens.

Vidare tillkommer diverse funktioner, som att ”rita” egna bilder direkt på skärmen med färger man själv har valt, själv läsa in och spela upp, peka eller gnugga fram saker, spela spel…  Nä, det är inte en bok!

Och vad hände med begreppet tillgänglighet, plötsligt fick det två nivåer. Tillgängligt på det sättet att det bara är att dutta med fingrarna på en apparat som många ständigt bär med sig, många valmöjligheter på litet utrymme till skillnad mot att bära med sig en bokhylla och be någon läsa. Tillgänglighet för alla, som på bibliotek och från egen bokhylla, knappast, i alla fall inte än.

Nej, jag är inte övertygad! (Men jag har ändrat mig förut, jag har både dator och mobiltelefon…)

I skrivande stund ramlar ett mail in i min korg, i rubrikraden står det Appar, en författare ’vill ha’ en recension, och det slår mig hur billiga apparna är jämfört med bilderböckerna… Men…trots allt har andra digitala media ännu inte lyckats slå ut boken, så varför skulle paddor och phonar göra det?

Marit Jonsson, Formom

Formom

Uttryck, intryck och fortsättning

Ger olika typer av konstnärliga uttryck olika signaler till hjärnans fortsatta bearbetande av det upplevda? Enkelt sagt: jämför litteratur, poesi, film, musik och konst – hur många gånger klarar/uppskattar du att läsa samma bok, lyssna på samma låt, se samma tavla, titta på samma film, läsa samma dikt? Mina egna svar är långtifrån samstämmiga i fråga om de olika konstuttrycken – hur kommer det sig?

Ett riktigt bra skönlitterärt verk som har flera bottnar, går att tolka på olika sätt/är rikt, vackert och utvecklande, kan jag förmodligen läsa tre gånger i livet. Med en god film av samma kaliber som nämnda bok förhåller det sig förmodligen på ett likartat sätt. En dikt, en enda av den djupaste, vackraste eller rikaste sorten, kan jag säkert avnjuta ett tjugotal gånger under min livstid, utan problem. Ett musikstycke/en låt kan jag återkomma till under olika perioder av livet och lyssna på mänger av gånger utan att tröttna. Ett konstverk som faller mig i smaken kan jag nog betrakta hur många gånger som helst utan att bli mätt. Alla är de i någon mån konstnärliga uttryck, men intrycken och de fortsatta upplevelserna tar sig olika uttryck.

Skönlitteraturen och filmen är liksom färdiga, består av så många sammansatta delar, är tätt komplext redigerade till en helhet – av någon annan. Visst sätter de sina spår i det fortsatta livets upplevelser och visst kan olika tolkningar/läsningar göras, men den sammansatta informationen knyts ändå ihop och avslutas ’inom verkets ramar’.  

Poesin och musiken lämnar ett annat sorts utrymme för eftertanke, upplevelser och möten med det uttryckta; det finns plats mellan raderna och en rymd att befinna sig i tillsammans med ljudet.  Ett personligt deltagande är svårt att undvika. En ljud- och rytmrörelse, en ström som rör sig vidare och tar mig med en bit på vågen, kanske försvinner och återkommer…

Konsten lämnar ytterligare utrymme, gör mig delaktig – kan den ens existera utan min inblandning; blir till i betraktarens öga, medvetande – sinnen. Ställer ständigt nya krav för att ge något tillbaka, uppmanar till aktiv dialog. Vill upplevas på nytt, i nytt ljus, i en ny vinkel, i en ny kontext och lämnar ständigt en öppenhet, nya öppningar, nya möjligheter. Dynamisk.

Hur kommer det sig då, vari består skillnaderna av mina upplevelser av olika konstuttryck? Jag tror att det beror på utrymmet som lämnas åt mig som mottagare, vilken roll jag får som deltagare – passiv eller aktiv; hur komplext och avslutat verket är när jag möter det – hur delaktig jag tillåts vara. Helt enkelt vilka möjligheter till fortsatt växande mina intryck ges i de olika konstarterna. Kanske finns här en naturlig koppling till de ursprungliga "sköna konsterna"...

Marit