Ger olika typer av konstnärliga uttryck olika signaler till hjärnans fortsatta bearbetande av det upplevda? Enkelt sagt: jämför litteratur, poesi, film, musik och konst – hur många gånger klarar/uppskattar du att läsa samma bok, lyssna på samma låt, se samma tavla, titta på samma film, läsa samma dikt? Mina egna svar är långtifrån samstämmiga i fråga om de olika konstuttrycken – hur kommer det sig?
Ett riktigt bra skönlitterärt verk som har flera bottnar, går att tolka på olika sätt/är rikt, vackert och utvecklande, kan jag förmodligen läsa tre gånger i livet. Med en god film av samma kaliber som nämnda bok förhåller det sig förmodligen på ett likartat sätt. En dikt, en enda av den djupaste, vackraste eller rikaste sorten, kan jag säkert avnjuta ett tjugotal gånger under min livstid, utan problem. Ett musikstycke/en låt kan jag återkomma till under olika perioder av livet och lyssna på mänger av gånger utan att tröttna. Ett konstverk som faller mig i smaken kan jag nog betrakta hur många gånger som helst utan att bli mätt. Alla är de i någon mån konstnärliga uttryck, men intrycken och de fortsatta upplevelserna tar sig olika uttryck.
Skönlitteraturen och filmen är liksom färdiga, består av så många sammansatta delar, är tätt komplext redigerade till en helhet – av någon annan. Visst sätter de sina spår i det fortsatta livets upplevelser och visst kan olika tolkningar/läsningar göras, men den sammansatta informationen knyts ändå ihop och avslutas ’inom verkets ramar’.
Poesin och musiken lämnar ett annat sorts utrymme för eftertanke, upplevelser och möten med det uttryckta; det finns plats mellan raderna och en rymd att befinna sig i tillsammans med ljudet. Ett personligt deltagande är svårt att undvika. En ljud- och rytmrörelse, en ström som rör sig vidare och tar mig med en bit på vågen, kanske försvinner och återkommer…
Konsten lämnar ytterligare utrymme, gör mig delaktig – kan den ens existera utan min inblandning; blir till i betraktarens öga, medvetande – sinnen. Ställer ständigt nya krav för att ge något tillbaka, uppmanar till aktiv dialog. Vill upplevas på nytt, i nytt ljus, i en ny vinkel, i en ny kontext och lämnar ständigt en öppenhet, nya öppningar, nya möjligheter. Dynamisk.
Hur kommer det sig då, vari består skillnaderna av mina upplevelser av olika konstuttryck? Jag tror att det beror på utrymmet som lämnas åt mig som mottagare, vilken roll jag får som deltagare – passiv eller aktiv; hur komplext och avslutat verket är när jag möter det – hur delaktig jag tillåts vara. Helt enkelt vilka möjligheter till fortsatt växande mina intryck ges i de olika konstarterna. Kanske finns här en naturlig koppling till de ursprungliga "sköna konsterna"...
Marit
